Grattis Joy!!

Idag fick jag se min dröm äntligen gå i uppfyllelse! Efter blod, svett och tårar fick jag äntligen höra de där fina små orden som fick hjärtat att slå glädjeskutt.
"Du gjorde det!" Jag var tvungen att fråga honom igen, Micke hette han. "Jag gjorde det inte?" Han tittade på mig "Jo det gjorde du." Jag visste knappt vad jag skulle säga till den här snälla långa mannen som va så otroligt fantastisk och ville ge mig mitt körkort som jag kämpat så mycket för. "E det sant?! Schysst!!" Utbrast jag. Enligt honom gjorde jag ett bra jobb trots lite strul med fick parkeringen och kärringstopp i samband med den. Men han såg väll att jag var mycket riskmedveten och visste vad jag gjorde ändå på andra platser. Jag tror att jag fortfarande är lite i chock och det känns skumt att jag bara kan sätta mig i vår gröna lilla Ford Focus och åka ut på mina egna äventyr! Det kan ju inte bli bättre. För mig var det här ett viktigt steg i min utveckling som människa och det ger mig otroligt mycket frihet och en känsla av självständighet. Jag tror jag blivit vuxen! Nu är det bara att tuta och köra, vilket känns fantastiskt! Ett, två, tre på det fjärde ska det ske

Inte tredje, men kanske fjärde?

Också kommer man till det här med körkortet, den som inte gjort en uppkörning tidigare vet ju knappast vad jag talar om. Jag har kört med min man till och från i ca två år och nu i januari och februari har jag tagit sex stycken körlektioner som hjälpt mig finslipa det sista. Nu har jag ställts inför tre uppkörningar vilket andra gången var en ren chansning i shotahiti Södertälje två dagar efter jag kuggade första gången, vad kan jag säga, man vill ju få det gjort. Nu har jag gjort det för tredje gången och kuggat. Skillnaden denna gång var att jag verkligen finslipat det jag missat på tidigare och jag kände mig mer redo än de andra två gångerna och trots mycket förberedelse fick jag ett olämpligt möte med en extra stor långtradare på Nynäshamnsvägen som inte såg mig och jag var inte tillräckligt snabb på bromsen, jag kuggade på motorvägen som tidigare varit min styrka och korsningarna som jag kämpat med skötte jag som handen i handsken....hm vad kan jag säga? Jag kunde knappt höra vad min uppkörningslärare sa när vi äntligen kommit tillbaka av alla mina egna snyftningar och hjälplösa försök att hindra tårarna, min lärare som jag åkt dit med Jonas, vanligen lite barsk men godhjärtad såg medlidande på mig. Men jag torkade mina tårar och sa till honom att det är bara att resa sig igen och nu sitter jag här glad och tacksam över livet. Det blir inte alltid som vi tänkt oss och ibland får vi kämpa extra hårt när vi vill ha något eller uppnå en dröm, men det betyder inte att vi inte kommer att få se den gå i uppfyllelse. Det är bara att resa sig upp igen och fortsätta springa. Jag ser det här som en del av mitt formande som människa, ett formande av min uthållighet, karaktär och tålamod, ofta ber vi Gud att förändra oss och när han gör det blir det inte alltid som vi tänkt oss, men resultatet blir så mycket bättre än vi kunnat tänka oss.
Jag längtar tills jag får skriva om att jag äntligen klarat min uppkörning, om det så ska ske på tionde försöket. Kom ihåg "Winners never quit & quiters never win" det är mitt motto som kommer ta mig ända fram...ha en underbar dag everyone!