Nu har det gått åtta veckor sen min lilla Sunday Linn kom hit till oss. Tiden rusar iväg och livet som två barns mamma är lite annorlunda, men inte mer annorlunda än jag förväntat mig. Jag kan tycka att två barns livet är egentligen som vilket annat arbete som helst, jag har mycket mer på "att göra listan" nu och det är två som kräver min uppmärksamhet på helt olika sätt. Men det är fantastiskt att ha två små kycklingar och jag skulle aldrig byta ut det mot något. Känner mig priviligerad att vara en ung mamma. Men i den här djungeln av blöjbyten, matlagning, barnvagnar, pott träning, parkbesök och gnäll så tänker jag inte tappa bort mig själv. Drar mig inte för att lägga lite extra lila ögonskugga på det trötta ögonlocket eller lite oranget läppstift på mina läppar eller ta en extra lång dusch när barnen sover eller hetta på platttången fast det bara är 10 min tills vi ska gå ut genom dörren. Ibland sätter jag mig vid pianot och sjunger några truddelutter för att komma på andra tankar eller varför inte möblera om i sovrummet. Tror det är väldigt viktigt att i den här djungeln fortsätta vara sann mot sig själv och våga vara den man är född till att vara och ta med barnen i ens drömmar.
Mycket har hänt på de här åtta veckorna som gått. Min lilla Tino som han nu börjat kalla sig själv har hunnit bli 2 år! Och den dagen firade vi med buller och bång tillsammans med kusin Rose hemma hos min stora syster Sofia. De var ballonger i taket, godis, massa presenter och en varsin tårta till deras ära. Det var en underbar dag! Några dagar efter det blev det Astrid Lingrens för min lilla kille som skulle laga ett läckage från urinblåsa till njurarna. Men efter att de insett att det skulle krävas ett annat ingrepp skickade de hem oss, men alldeles för tidigt tyvärr. Så det blev akuten den natten eftersom Valentino inte kunde kissa själv och när vi trodde det var över så fortsatte de att göra misstaget att skicka hem oss, så efter två akuten besök blev han kvar på Astrid Lindgrens för att han fått en så ovanligt kraftig infektion. Där fick han ligga veckan ut, men Gud var med oss verkligen! Nu mår han bra och det är det viktigaste. Men snart väntar den riktiga operationen och det känns självklart jobbigt, men då kommer det här lilla felet han har kunna åtgärdas på riktigt och han kommer bli helt bra. Hösten är verkligen här och vintern närmar sig långsamt men ändå snabbt. Jag tycker det är mysigt, det är så vackert med de gula löven som dalar ner från träden och täcker asvalten här inne i stan. Måste lämna in min vita vinterjacka på kemtvätten nu, för frysa är något jag inte tänker göra den här vintern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar