Jag är en ung mamma på 2010 talet, min son Valentino, min vackra lilla ängel med ljusblå ögon och ljust, ljust hår, med den kritvita hyn och spänstiga kropp fick sitt namn efter den Italienska motorcyckel föraren min man sett upp till och faschinerats över. Vi lever ett liv i förorten, men mitt vardagsrum är mer inredd som en liten våning på Södermalm. Väggarna är täckta med blommiga tapeter, här sätter jag på min brasa i teven och lämnar världen utanför dörren när det behövs. Men badkaret är ju mitt absoluta favorit ställe där jag kan sticka ner mina frusna fötter efter en sen kväll inne i kyrkan på Söder, där jag och min man tillbringar mycket tid med vänner och jag även repar med bandet.
Livet är verkligen en gåva och varje gott minne och nära vän en vacker pärla man får trä på livets halsband.
Mitt liv, ditt liv och andras liv har alla kantats av svårigheter, sorg, härliga minnen och underbar kärlek.
Det här året förlorade jag min stora syster och bästavän, jag har fått känna på smärtans mörka dal och hjärtat krossat i tusenbitar, men genom andra människors kärlek och omsorg har jag klarat mig.
Saknaden efter min vackra syster kommer alltid finnas där, men jag har fått lära mig att jag alltid kan lita på Gud vad som än händer, hur viktigt det är att ta hand om sina vänner, att vara osjälvisk och att inte ta någon dag eller medmänniska förgivet och att slösa med komplimanger och kärleksord.
Min syster avslutade ofta varje telefonsamtal med "jag älskar dig".
Tre små ord, men dock så viktiga att inte glömma bort att säga, ingen kan läsa våra tankar.
Ett litet ord av värme och kärlek kan förändra ett helt liv och en evighet...
1 kommentar:
Kul att du börjat skriva blogg igen!
Har ni fått tag på egen lägenhet nu? Superskoj!
Älskade Linn, jag förstår att du saknar henne!!!!Tack och lov för att vi har Gud, han är med oss så vi orkar fortsätta och få sprida vidare det ljus Linn spred!!Jag saknar henne me!!!
Kramis
Skicka en kommentar