Oändlig saknad

Jag vet inte, men jag fick bara bilden av att allting var som förut när jag idag promenerade hem från att ha varit på Södersjukhuset och jag såg framför mig hur vi möttes i den varma solen på Götgatan. Vi log mot varann och ditt svarta uppklippta hår flög i vinden, solglasögonen satt uppe på huvudet och du hade slösat med läppglansen på din vackra stora läppar som du alltid gjorde. Du hade den där ljusblå jeansjackan och en rosa topp, du hade ofta rosa. Jag minns dina söta parfymer som alltid luktade så gott. Vi hade säkerligen tagit en fika idag, du, jag och Valentino i kyrkans café och vi skulle skämtat och skrattat som bara du och jag kunde göra. Du var alltid mån om att vi skulle vara bästa vänner och det var vi Linn, även när det svårt. För en stund kan jag känna den där hopplösa sucken av oändlig saknad, den är nästan obeskrivlig. Om två månader har det gått ett år sen du lämnade oss älskade stora syster, min tröst är att jag då kommer ha en himmelsk present i min famn som kommer ge mig hopp och styrka. Jag fylls av en oändlig tacksamhet till Gud över det han gett mig. Jag blir ledsen över hur mycket vi människor saknar tacksamhet ibland över hur bra vi verkligen har det, istället för att tacka Gud varje dag för att vi är friska, kan se, tala, har ben att gå på och mat för dagen. Vi bor i ett land utan krig, kan gå ut och ta en fika med våra vänner i trygghet. Så ser vi ofta på de där extra kilona eller bristen på det materiella sakerna, tjejer tycker ofta inte att de duger som de är och vi strävar onödigt mycket efter det som ändå inte ger en verklig trygghet och ro i själen.
Tacksamhet är tror jag, början till sann glädje och tillfredställelse. Linn hade det svårare en många av oss, men tacksamheten till Gud, livsglädjen och passionen för hennes drömmar tog henne längre en vad någon annan kanske skulle åstadkommit på en hel livsstid...

Linn, du finns alltid nära mitt hjärta...